Att inte vilja göra någonting på hela dagen och samtidigt vara så rastlös att jag nästan klättrar på väggarna gör mig väldigt gnällig. Härligt med ambivalens! I natt har jag varit osams med mamma, klippt sönder ett antal gröna sandaletter, och varit så sjukt avundsjuk på en för mig okänd människa att jag blev orolig för mig själv. Jag har också, i natt, träffat ett gäng nya människor som jag inte kände sen tidigare. Och så har jag fotat en jättesmarrig utflykt. Kanske det är förklaringen till mitt humör. Mer drömlös sömn kanske...
Nu ska jag nog göra slag i saken och ge mig ut på en jogging-/snabbhasande tur. Känner jag inte heller för. Och trots att jag är bjuden på en jättetrevlig middag ikväll så vill jag bara knuffa ner tonårsdottern från soffan och lägga mig där själv.
4 timmar sedan
8 kommentarer:
Känner igen den där känslan när man inte vill göra något samtidigt som man är rastlös. Urjobbig!
Försök ta en rask promenad eller en liten joggingtur. Gärna med några jobbiga upphopp, om du får lov att röra dig såpass. Annars är ju utfall väldigt bra om än nära döden tråkigt.
Nu ska jag sluta vara hurtig och käck!
Samma här! Har drömt en hel del knasiga saker i natt och är så rastlös och vill göra allt, samtidigt som jag bara vill lägga mig ner på soffan med en filt och en film!
Hoppas joggingturen tar bort känslan - för mig hjälpte det inte så jag fortsätter sucka lite till.
Kram!
Fullständigt normalt. Nån gång då och då. Kram
Minns inte när jag hade en drömlös natt. Gå på bio och sen "En oväntad vänskap" innan middagen, efter den vill man allt! Vi ska se Palme :-)
Intressant natt kan jag tro! Jag har sovit så där drömlöst. Visserligen alldeles för kort. Men ändå.
Agneta: Hahahah: Peppiga Pia har talat. Men du har rätt, jag tog min joggingpromenad och det blev bättre.
Fru H: Jo lite motion hjälpte faktiskt. Som tur var.
Snäckan: Jag vet. Och tröstar mig med det.
Fru Venus: Nä drömlöst har nog inte hänt på år och dar. Men nattens drömmar var lite väl många och intensiva.
Anne med e: Alla nätter har en tendens att vara för korta. Undrar varför.
: )
Hög igenkänningsfaktor! Ibland kapitulerar jag. Lägger mig i fosterställning och väntar på att någon ska komma och säga något bra. Det kan ta många timmar. Oftast kommer ingen alls. Bättre med promenad! Du kanske har förkylning på gång. I så fall vill jag önska krya på dig, i förskott. Uti fall. Men hoppas inte!
Skicka en kommentar